måndag 23 april 2012

Grattis fina syster

Måste ju gratta min fina syster som fyllde år igår! Grattis till dig världens bästa!
Vi älskar dig!!

Vår lilla älskling

Anledningen till detta enorma uppehåll på bloggfronten beror på att vår lilla fina kille fick den 6 februari diagnosen diabetes typ 1. Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara allt som hänt och händer inom och runt oss just nu och jag känner att jag inte behöver göra det heller. Det här är något som Liam kommer få bestämma själv när han blir så pass gammal att han kan avgöra vilka som ska veta och hur mycket den personen ska veta. Men jag kan säga såhär, även om det inte syns på utsidan så är det en otroligt hemsk och jobbig sjukdom, allra helst för den som drabbas men även för anhöriga. Jag tänkte iaf berätta lite om hur allt gick till.

Liam hade i början av året magsjuka och åt inte ordentligt på en vecka. Då börjar kroppen samla på sig surt avfall som kallas ketoner och det gör så att andedräkten börjar lukta aceton. När magsjukan var över så kände jag fortfarande att det luktade aceton till och från varje dag och han började även dricka en massa. Vi tänkte att det kanske var så att han inte druckit så mycket på dagis och tog igen det på kvällen. Men sen började han kissa mycket mer också. När detta pågått i två veckor så ringde jag till BVC och bokade en tid dagen efter för att ta ett blodsocker. Per kom hem och hämtade oss och vi åkte ner på stan, det var den 6 februari. BVC sköterskan sa att det kan bero på många olika saker till att barn börjar dricka mycket men tyckte att vi skulle ta ett blodsocker ändå. Liam måste vara den tappraste och duktigaste killen i hela världen för han sa knappt ett ljud när hon stack honom i fingret, vilket gör ont! Hon gick iväg o var borta ett tag. Då sa jag till Per att det kommer säkert vara något eftersom hon är borta så länge.. Hon kommer tillbaka och vill inte riktigt möta min blick.. "Det var inge bra va?" frågar jag med gråten i halsen. "Nej, det var väldigt högt så jag vill ta ett till för att utesluta att det är fel på apparaten". Ett till stick i fingret och hon går iväg. Då brister det för mig, hur mycket jag än försöker hålla tillbaka och bita mig i läppen för att inte Liam ska behöva se hur ledsen jag är så går det inte. Jag blir arg, ledsen, förbannad, chockad och uppgiven. Per känner samma sak. Och den största känslan, skuld! Har han fått för mycket godis, har han fått för mycket fika.. Alla tankar börjar snurra och vi sitter i chock. På golvet sitter vår fina Liam helt ovetandes om vad som väntar.. Sköterskan kommer tillbaka och säger till oss att åka direkt till barnakuten, "Hinner vi äta lunch?" "Nej, jag tycker ni åker dit på en gång." Vi går till bilen och åker mot sjukhuset. När jag ringer till mamma för att berätta så brister det igen. Liam tittar på mig och undrar varför jag är ledsen och jag försöker förklara att det inte är någon fara. Väl framme vid sjukhuset samlar vi oss och går in. Vi får komma in på deras akutrum på en gång och här börjar det. Emla (bedövning) högt och lågt på Liam. Stick i fingret gånger flera, en läkare gör en massa koller på honom. Liam är så otroligt tapper och duktig och låter alla göra det dom måste. Men han vill sitta hos mamma o pappa. Han får en massa fina saker för att han är så duktig. Klockan har blivit 15 och vi frågar om det är okej att vi går ner i restaurangen och äter för vi har fortfarande inte hunnit få i oss någon lunch. Det får vi. När vi kommer upp igen blir vi visade det rum som kommer vara vårt hem de närmsta 2,5 veckorna. När vi kommer in på avdelningen möts jag av ett bekant ansikte, det är en gammal kompis som jobbar som sjuksköterska på barnkliniken. Jenny! Hon kommer fram och ger mig en stor kram och den värmer så otroligt mycket! Hon har varit ett enormt stöd under hela vår vistelse på sjukhuset och Liam tycker jättemycket om henne och litar på henne. Hon följer med in på rummet och det kommer en undersköterska som ska ta en massa prover på Liam. Helt otroligt hur duktig han är, sitter helt still och tittar på när han blir stucken i båda armarna och fötterna.

Usch vad det är jobbigt att skriva allt det här. Sitter med tårar som rullar ner för kinderna och tänker på min lilla son som ligger och sover i sängen.

Liam är svårstucken och de får knappt allt blod dom behöver men då säger vi stopp. De är tvungna att börja sticka utanför där bedövningen suttit och Liam skriker för att det gör så ont. Då ber jag och Per dom att sluta och försöka igen imorgon. Vi tycker att det räcker för en dag nu. En stund senare kommer en diabetes sjuksköterska in och det är nu dags för att sätta dit insulinpumpen. Den sitter med en liten kanyl på 5 mm under huden och från den går det en slang som man kopplar ihop med pumpen. Pumpen är ca 6x4 cm och ligger i en väska som sitter fast på ett bälte som sitter runt Liams midja. Den fick han den 6 feb och kommer behöva den varje dag hela sitt liv. Vi fick välja mellan pump eller insulin sprutor som man ger i magen men vi vill verkligen inte plåga honom sprutor x antal gånger varje dygn. Hur förklarar man för en 2,5 åringen att han måste ta sprutor som gör ont?

Under dessa två veckor levde vi i vakuum. Jag och Per var arga, ledsna, frustrerade med mera. Liam däremot började må bättre redan dagen efter. Han började äta mat igen, var inte lika trött utan hade mycket mer energi, vi fick påminna honom om att dricka till maten och andedräkten luktade som vanligt igen. Det som håller oss, iallafall mig, över ytan är att man ser en sådan otroligt stor skillnad på Liam sedan han fick insulin. Vi har fått tillbaka vår kille!
En kväll var Per iväg och handlade lite nödvändigheter som vi behövde till sjukhuset. Liam och jag kollade på film. Mamma ringer.. Vi pratar lite och utan att Liam hör så berättar jag för mamma att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva se Liam med pumpen. Jag börjar gråta fast jag försöker att hålla emot. Då kommer Liam fram till mig och tittar och så säger han "Mamma, varför du lessen?" och börjar klappa mig på kinden med sin lilla hand. Då blir allt för jobbigt och mamma får prata med Liam på högtalartelefon så att jag kan samla mig. Mamma förklarar att jag blev ledsen men att det inte är någon fara. Liam ger mig en stor kram och jag förundras över hur lyckligt lottade vi är som fått Liam. Jag måste tillägga att vi hade aldrig klarat oss utan våra familjer och de runt omkring oss under tiden på sjukhuset och även nu. De lagade/lagar mat, ställer upp och passar Liam när det är möten med mera på sjukhuset, de lyssnar och ställer upp dag som natt. Vi hade aldrig klarat oss utan er! TACK, vi älskar er

Jag och Per bestämde redan första kvällen efter att Liam hade somnat att vi aldrig ska säga att han har en sjukdom så att han hör. Diabetes är en sjukdom men vi väljer att kalla det brist på insulin. Det gör vi för att annars kommer han få en "sjuk stämpel" på sig och kommer få leva med den resten av sitt liv eftersom att diabetes är livslångt.

Jobb och skola fanns inte i våra huvuden under tiden på sjukhuset. Lite möten för Per och samtal med min studievägledare men mer än så var det inte. När vi sedan kom hem skulle man försöka ta tag i allt som man kommit efter med i skolan. Jag kom fram till en bra plan med min studievägledare men tyvärr så blev dessa ändrade och det har gjort att jag inte vet om jag kommer bli klar till nästa sommar. MEN det gör mig ingenting. Liam kommer först till 200% och det skulle jag aldrig ändra på! Vi skulle börja med ny inskolning på dagis eftersom dom måste lära sig mycket om Liams diabetes. När vi hunnit vara där i ca 3 dar så fick dom magsjuka. Magsjuka för en person med diabetes är otroligt allvarligt. Liam fick det för ca 1 månad sedan och blev riktigt dålig. Det vart inläggning på avd. igen med dropp och blodsockerkontroller varje timme och en riktigt sjuk liten kille. Vi har nu kommit tillbaka till dagis men idag fick jag hämta hem honom igen för då var det ett barn som hade kaskad spytt på dagis. Så nu håller vi tummarna att vi slipper denna gång!

Ojojoj, det här var svårare än jag trodde och ni får ha överseende med alla felskrivningar med mera!

Vardagen för oss är idag väldigt olik den vardagen vi hade för 3 månader sedan. Självklart gör vi den så naturlig som vi kan men det går inte att komma undan blodsocker kontroller, besök hos diabetes sköterskan och läkaren, kuratorn. Maten är väldigt viktig att ha koll på och vi har blivit experter på kolhydrater.

Min högsta önskan är att Liam ska kunna gå ordentligt på dagis, inte vara där några dagar och sedan vara hemma på grund av sin diabetes. Att Liam aldrig ska behöva känna att han är annorlunda. Han ser och är precis som han alltid varit, glad, omtänksam, sprallig, busig, kärleksfull och världens bästa kille<3
Vi älskar dig Liam


Duktig kille som tar blodprover


Liten kille i stor säng


Liam får mata fiskarna på avdelningen


Liam och pappa nere på lekterapin


Nyvaken kille men såå pigg


Liam och mammas moster ritar



Spelar piano på lekterapin


Liam och bästa morfar kollar på film



Hälsar på dagis


Leker med farmor


Matar änderna med Oskar


Frukost på sjukhuset


Myser med bästa Helena


Kram


Vätskeersättning var 5:e minut


Magsjuka


Hälsar på hästarna hos morfar


Tuff tuff tåget på sjukhuset är roligt:)


Firar påsk hemma hos mormor


Mormor, Liam och moster Anna


Leker med mormor och Charlie

Nu räcker det för den här gången. Kram från oss