Hej och brr i detta kalla vinterväder!
Det är riktigt kyligt ute men det är härligt på sitt sätt också. Man slipper regn och rusk, den här tiden på året ska det vara såhär. Det behöver ju inte vara uppåt -20 grader men -5-10 är okej..
Just nu sitter jag hemma och försöker få tiden att gå! Liam är i skolan och Charlie är hos sin dagmamma. Inskolningen började på riktigt den här veckan och det har gått över förväntan, "Ta i trä". Han har blivit extremt mammig den senaste tiden och jag trodde det skulle vara gråt och krossat mammahjärta. Men inte en gång har han varit ledsen vilket känns så otroligt skönt! Jag tror det varit bra för honom att vi har tagit det långsamt, han har fått anpassa sig i sin egen takt. Idag ska han äta mat hos sin dagmamma och imorgon ska vi prova sova efter maten. Sovningen blir spännande!
Innan min mammaledighet fick jag mitt första jobb som sjuksköterska på kirurgkliniken. Där hann jag vara i ca 4 månader innan jag blev sjukskriven och innan Charlie kom. Sjukskrivningen hade med graviditeten att göra. När tiden nu börjar närma sig för att jag ska börja jobba igen blev jag och Per mer och mer säkra på att två jobb med "obekväma" arbetstider inte alls passar in i vårat familjeliv. Per som jobbar på SOVA jobbar varannan helg och när han jobbar är tiderna 9.30-19,15. Han kommer alltså hem runt 19.30, tidigast, på kvällarna. Det har gjort att tiden med barnen finns endast på morgonen för honom och nu när Liam går i skolan och börjar 8 är den tiden inte tillräcklig. Men under tiden jag varit hemma har jag sett mig om efter nytt jobb då jag också jobbat varannan helg och kvällar. Enda lösningen, förutom att byta jobb, vore annars att vi jobbar varannan helg och adrig har någon tid tillsammans eller att vi jobbar samma helger men då måste vi ha barnvakt varannan helg. Detta är för oss absolut otänkbart, vi vill ha tid tillsammans som familj. Så, i november sökte jag jobb inom Västerås stad och nu i februari kommer jag börja på Pilfinksgården! Det känns superroligt då jag jobbat som vårdbiträde inom äldrevården tidigare. Nu ska jag istället få jobba som sjuksköterska och möta de äldre med en bredare kunskapsram och med mer erfarenhet. Ser fram emot detta! Sen att det är dagtid och väldigt sällan jobba helg är ett stort plus! En kväll veckan innan jul berättade Per en kväll att han sökt nytt jobb. Wow vad härligt men vågade inte hoppas på för mycket. En vecka senare hade han fått nytt jobb på XL-bygg. För det mesta dagtid och varannan helg, som det ser ut nu. I åtta år har Per varit på SOVA och jag tycker det är så kul att han ska prova något helt nytt, gå vidare och få nya erfarenheter! Så helt plötsligt har vi nya jobb båda två, vi kommer ha massor av tid tillsammans efter jobb, skola och dagmamma. Visst det blir tidigare mornar men den tiden känns ändå mest stressande när alla ska iväg och så, nu kommer vi hem och kan bara njuta av varandra tillsammans. Toppenbra!!
Sen har Liam tappat en tand!! Den dagen han gjorde det kändes det som om han helt plötsligt växte och blev så mycket större. Jag tycker det är superläskigt med lösa tänder men han kom fram till mig efter att ha suttit och vridit på tanden. Då satt den helt snett så det var bara att dra ut den. Gick bra och på natten kom tandfen :)
Nu har jag slagit ihjäl lite tid! Om ca 1,5 timme kan jag hämta Charlie och sen Liam! Mina små älsklingar!
Kram
torsdag 21 januari 2016
lördag 9 januari 2016
Vår sommar 2015
fredag 8 januari 2016
Charlie fyller 1 år!
Lilla plutten Charlie fyllde ett år i somras. Vi valde att ha kalas samma dag. Vädret hade varit sådär innan men vi kunde iallafall sitta ute och fika! Det var mysigt.
Söndagen den 6 juli 2014 var en dag när det var riktigt varmt. Vi var på Lögarängen och badade och jag hade stora problem att ta mig upp ur solstolen, magen var enorm. Magen gungade fram och tillbaka när jag gick och jag försökte bada så gott det gick med Liam. Efter en heldag med sol och bad var kroppen ganska mör, jag var ju väldigt höggravid! Charlie var beräknad den 9 juli men jag trodde absolut att jag skulle gå över tiden då jag gick över en vecka med Liam. Väntan var olidlig, speciellt när Annas lilla Olivia hade kommit, då längtade vi ännu mer! Liam längtade massor efter sin lillebror och tyckte att nu kunde han väl komma. Av en händelse hade vi bestämt att Liam skulle sova över hos sin farmor och farfar. Mamma kom över och hjälpte mig att slinga håret. Hon målade även mina tånaglar, det var svårt att nå ner själv. Hahaha.. Då ringer Liam, tok ledsen och vill komma hem. Som tur är fick vi honom på andra tankar och han valde att sova kvar hos farmor. Mamma och jag satt i köket och pratade samtidigt som jag blev snygg i håret. Jag kände mig trött i nedre delen av ryggen men absolut inget som fick mig att tro att det skulle kunna vara förlossning på gång. Efter fix med hår satte vi oss i soffan, mamma fixade och gjorde skönt på mina fötter, vi hade ansiktsmask och tog hand om oss. Vi hade supermysigt med fix och film med Per. BB väskan var inte packad, med andra barnet blir allt sådant framskjutet.. "Vi hinner, det är inte dags än".. Efter ett tag känner jag att jag måste gå på toa, ursäkta infon men när det är dags att föda trycker bebisen på neråt och det känns som man måste bajsa men utan resultat. Gick ut för att fortsätta kolla på film. Precis när jag ska sätta mig i soffan går vattnet i en ordentlig värk! Jag kastar mig ner på golvet och skriker att vattnet går! Anledningen till varför jag kastade mig ner på golvet var att jag ville inte att soffan skulle bli förstörd! Haha tur man tänker på det väsentliga.. Herregud!
Mamma och Per kastar sig upp ur soffan och försöker hjälpa mig in på toa, det kommer så mycket vatten och jag blir skräckslagen! Jag tror att jag blir så rädd för att värkarna kommer väldigt tätt och gör ooont! Jag sitter på toa medan Per slänger ner det viktiga i väskan och mamma sitter med mig. Jag grinar och säger hela tiden att jag vill inte, jag är inte redo. Då har jag alltså gått och väntat på detta hur länge som helst.
Jag lägger en stor handduk i byxorna, Per står och pratar med förlossningen. Dom vill prata med mig, höra hur jag reagerar på värkarna. Jag som alltid är den som biter ihop gör det även nu, värkarna gör så ont och det kommer ett par i minuten. Men jag "låter" inte så påverkad enligt henne på förlossningen så hon tycker vi kan avvakta. Okej säger jag. När jag lägger på kommer det flera värkar på rad som knappt är hanterbara och mamma och Per säger att nu måste vi in! Med fostervatten rinnandes hela tiden, det var massor, tar vi oss ut i bilen. Mamma kramar om mig och säger att allt kommer gå bra! Innerst inne tror jag att hon var lika paff som mig, att allt gick så snabbt, men hon ville inte oroa mig och ville vara stark för mig! Bilresan från Skjutbanegatan till förlossningen kan ha varit den längsta i mitt liv. Guppigt och snabbt gick det, värkarna fortsatte komma tätt. När vi kommer till förlossningen kan jag knappt stå upp för egen kraft. Efter vad som känns som en evighet kommer det äntligen en barnmorska och öppnar dörren, samma barnmorska som jag pratat med i telefonen. (En kul grej, den barnmorskan jobbade jag tillsammans med på Gryta en sommar när hon jobbade som sjuksköterska). Jag kände igen henne och hon kände igen mig. Jag sa till henne att vi kunde inte vänta hemma och hon sa att vi skulle komma in på undersökning. När jag hade fått tre värkar på en minut förstod hon att det var bråttom och började bli lite stressad, nu skyndade hon på mig in på ett förlossningsrum. Väl där fick jag hoppa upp i sängen på en gång och hon undersökte mig, öppen 5 cm, 5 cm på en timme! Undan gick det. Oj sa både hon, jag och Per! Hon gick ut för att lämna över till en annan barnmorska då hon bara tog emot patienter. Jag höll på och dö! In kommer en ny barnmorska och en undersköterska, småpratar. Jag kan säga att jag inte var delaktig i det småpratet! Jag tror ingen förstod hur när det var. Jag ligger och andas krampaktigt i lustgasen, andas in, andas ut i masken. Fokusera! Jag andades inte alls som man ska i den där masken men där och då struntade jag helt i det! Jag skriker bara att nu kommer han! Oj, jag ska undersöka dig igen men det är inte så längesen du blev undersökt.. Det räcker att hon bara tittar så säger hon Oj, nu kommer bebisen! Whaaaaat??? Jag blir chockad, Per blir om möjligt ännu mer chockad. "Va?? NU?? Är det dags nu?" säger han medan barnmorskan praktiskt taget slänger på sig förkläde och handskar. Nu hade det alltså gått ca 1 timme och en kvart från det att vattnet gick hemma!
Hela min kropp tar i med krafter jag inte visste fanns (med Liam hade jag aldrig några krystvärkar). Kroppen skjuter på men jag håller emot. Det gör ju så förbannat ont!! Och allt går så fort! Med den bästa vid min sida peppar Per mig och när jag vill ge upp och gå hem säger han bara att kör på, snart är det klart! Ca två timmar från det att vattnet gått föds den finaste Charlie klockan 00.44 den 7 juli 2014. Han vägde 3825 gram och var 51 cm. Herregud, det var som att springa ett maratonlopp men jag fick också det finaste priset, en frisk liten kille! Det första han gjorde var att kissa på mig, haha.
Då vi hade fått den sista platsen på förlossningen och det var fullt på BB valde vi "tidig hemgång". Det fanns inte så mycket till val men vi ville ändå hem till Liam. Så vi fick "sova" i ett övernattningsrum på förlossningen för att invänta läkarundersökningen på morgonen. Självklart fick vi in den härliga brickan med fika. Eftervärkarna var inte att leka med, dom var hemska och utan värktabletter var dom nästan i samma styrka som värkarna innan. Men vad gjorde det, jag hade gjort det igen.. Det jag aldrig mer skulle utsätta mig för när Liam var nyfödd och låg på mitt bröst, jag hade gjort det igen och jäklar vad grym jag va! Allt gick bra, amningen kom igång som den skulle och Charlie mådde utmärkt, vi mådde utmärkt alla tre! Nu började vi ringa runt och berätta att lillebror var född. Det var lite roligt för barnmorskan och undersköterskan som förlöste Charlie tyckte jag såg så fräsch ut, solbränd, nyslingad och målade tånaglar! Haha!
Morgonen efter fick vi gå på läkarundersökningen på BB. Allt såg bra ut förutom att man inte fick svar vid hörselundersökningen (något som vi åkt till hörselcentralen för x antal gånger och varit väldigt frustrerande över, men nu äntligen har vi fått ok, Charlie är inte döv). Nu var det dags att åka hem! Mamma mötte upp oss för att följa med hem och hjälpa till med mat och mysa såklart! Vi åkte till svärföräldrarna och hämtade Liam. Liams farmor sa att vi hade en överraskning till honom. Han förstod på en gång att vi hade med oss en lillebror till honom! Det var kärlek vid första ögonkastet och han blev så glad! En liten skrynklig bebis som legat så länge i mammas mage hade nu kommit ut, hans lillebror! Farmor och mormor var helt till sig dom med!
Väldigt gravid!
Så svullna fötter
Såhär snygga var vi!
Ont!
En liten Charlie
Utmattade
Lyckliga
Första mötet
Första mötet med kusin Olivia
Charlie och mormor
Puss älskade lillebror
Ett år senare, Charlie fyller ett år och det firas stort! Älskade lilla vän!
Ettåringen!
Liam läser kort
Pappa grattar!
Mamma grattar också!
Att få vara mamma till våra fina killar, det är meningen med livet. Jag älskar er mina små prinsar!
Kramar från mamma
Söndagen den 6 juli 2014 var en dag när det var riktigt varmt. Vi var på Lögarängen och badade och jag hade stora problem att ta mig upp ur solstolen, magen var enorm. Magen gungade fram och tillbaka när jag gick och jag försökte bada så gott det gick med Liam. Efter en heldag med sol och bad var kroppen ganska mör, jag var ju väldigt höggravid! Charlie var beräknad den 9 juli men jag trodde absolut att jag skulle gå över tiden då jag gick över en vecka med Liam. Väntan var olidlig, speciellt när Annas lilla Olivia hade kommit, då längtade vi ännu mer! Liam längtade massor efter sin lillebror och tyckte att nu kunde han väl komma. Av en händelse hade vi bestämt att Liam skulle sova över hos sin farmor och farfar. Mamma kom över och hjälpte mig att slinga håret. Hon målade även mina tånaglar, det var svårt att nå ner själv. Hahaha.. Då ringer Liam, tok ledsen och vill komma hem. Som tur är fick vi honom på andra tankar och han valde att sova kvar hos farmor. Mamma och jag satt i köket och pratade samtidigt som jag blev snygg i håret. Jag kände mig trött i nedre delen av ryggen men absolut inget som fick mig att tro att det skulle kunna vara förlossning på gång. Efter fix med hår satte vi oss i soffan, mamma fixade och gjorde skönt på mina fötter, vi hade ansiktsmask och tog hand om oss. Vi hade supermysigt med fix och film med Per. BB väskan var inte packad, med andra barnet blir allt sådant framskjutet.. "Vi hinner, det är inte dags än".. Efter ett tag känner jag att jag måste gå på toa, ursäkta infon men när det är dags att föda trycker bebisen på neråt och det känns som man måste bajsa men utan resultat. Gick ut för att fortsätta kolla på film. Precis när jag ska sätta mig i soffan går vattnet i en ordentlig värk! Jag kastar mig ner på golvet och skriker att vattnet går! Anledningen till varför jag kastade mig ner på golvet var att jag ville inte att soffan skulle bli förstörd! Haha tur man tänker på det väsentliga.. Herregud!
Mamma och Per kastar sig upp ur soffan och försöker hjälpa mig in på toa, det kommer så mycket vatten och jag blir skräckslagen! Jag tror att jag blir så rädd för att värkarna kommer väldigt tätt och gör ooont! Jag sitter på toa medan Per slänger ner det viktiga i väskan och mamma sitter med mig. Jag grinar och säger hela tiden att jag vill inte, jag är inte redo. Då har jag alltså gått och väntat på detta hur länge som helst.
Jag lägger en stor handduk i byxorna, Per står och pratar med förlossningen. Dom vill prata med mig, höra hur jag reagerar på värkarna. Jag som alltid är den som biter ihop gör det även nu, värkarna gör så ont och det kommer ett par i minuten. Men jag "låter" inte så påverkad enligt henne på förlossningen så hon tycker vi kan avvakta. Okej säger jag. När jag lägger på kommer det flera värkar på rad som knappt är hanterbara och mamma och Per säger att nu måste vi in! Med fostervatten rinnandes hela tiden, det var massor, tar vi oss ut i bilen. Mamma kramar om mig och säger att allt kommer gå bra! Innerst inne tror jag att hon var lika paff som mig, att allt gick så snabbt, men hon ville inte oroa mig och ville vara stark för mig! Bilresan från Skjutbanegatan till förlossningen kan ha varit den längsta i mitt liv. Guppigt och snabbt gick det, värkarna fortsatte komma tätt. När vi kommer till förlossningen kan jag knappt stå upp för egen kraft. Efter vad som känns som en evighet kommer det äntligen en barnmorska och öppnar dörren, samma barnmorska som jag pratat med i telefonen. (En kul grej, den barnmorskan jobbade jag tillsammans med på Gryta en sommar när hon jobbade som sjuksköterska). Jag kände igen henne och hon kände igen mig. Jag sa till henne att vi kunde inte vänta hemma och hon sa att vi skulle komma in på undersökning. När jag hade fått tre värkar på en minut förstod hon att det var bråttom och började bli lite stressad, nu skyndade hon på mig in på ett förlossningsrum. Väl där fick jag hoppa upp i sängen på en gång och hon undersökte mig, öppen 5 cm, 5 cm på en timme! Undan gick det. Oj sa både hon, jag och Per! Hon gick ut för att lämna över till en annan barnmorska då hon bara tog emot patienter. Jag höll på och dö! In kommer en ny barnmorska och en undersköterska, småpratar. Jag kan säga att jag inte var delaktig i det småpratet! Jag tror ingen förstod hur när det var. Jag ligger och andas krampaktigt i lustgasen, andas in, andas ut i masken. Fokusera! Jag andades inte alls som man ska i den där masken men där och då struntade jag helt i det! Jag skriker bara att nu kommer han! Oj, jag ska undersöka dig igen men det är inte så längesen du blev undersökt.. Det räcker att hon bara tittar så säger hon Oj, nu kommer bebisen! Whaaaaat??? Jag blir chockad, Per blir om möjligt ännu mer chockad. "Va?? NU?? Är det dags nu?" säger han medan barnmorskan praktiskt taget slänger på sig förkläde och handskar. Nu hade det alltså gått ca 1 timme och en kvart från det att vattnet gick hemma!
Hela min kropp tar i med krafter jag inte visste fanns (med Liam hade jag aldrig några krystvärkar). Kroppen skjuter på men jag håller emot. Det gör ju så förbannat ont!! Och allt går så fort! Med den bästa vid min sida peppar Per mig och när jag vill ge upp och gå hem säger han bara att kör på, snart är det klart! Ca två timmar från det att vattnet gått föds den finaste Charlie klockan 00.44 den 7 juli 2014. Han vägde 3825 gram och var 51 cm. Herregud, det var som att springa ett maratonlopp men jag fick också det finaste priset, en frisk liten kille! Det första han gjorde var att kissa på mig, haha.
Då vi hade fått den sista platsen på förlossningen och det var fullt på BB valde vi "tidig hemgång". Det fanns inte så mycket till val men vi ville ändå hem till Liam. Så vi fick "sova" i ett övernattningsrum på förlossningen för att invänta läkarundersökningen på morgonen. Självklart fick vi in den härliga brickan med fika. Eftervärkarna var inte att leka med, dom var hemska och utan värktabletter var dom nästan i samma styrka som värkarna innan. Men vad gjorde det, jag hade gjort det igen.. Det jag aldrig mer skulle utsätta mig för när Liam var nyfödd och låg på mitt bröst, jag hade gjort det igen och jäklar vad grym jag va! Allt gick bra, amningen kom igång som den skulle och Charlie mådde utmärkt, vi mådde utmärkt alla tre! Nu började vi ringa runt och berätta att lillebror var född. Det var lite roligt för barnmorskan och undersköterskan som förlöste Charlie tyckte jag såg så fräsch ut, solbränd, nyslingad och målade tånaglar! Haha!
Morgonen efter fick vi gå på läkarundersökningen på BB. Allt såg bra ut förutom att man inte fick svar vid hörselundersökningen (något som vi åkt till hörselcentralen för x antal gånger och varit väldigt frustrerande över, men nu äntligen har vi fått ok, Charlie är inte döv). Nu var det dags att åka hem! Mamma mötte upp oss för att följa med hem och hjälpa till med mat och mysa såklart! Vi åkte till svärföräldrarna och hämtade Liam. Liams farmor sa att vi hade en överraskning till honom. Han förstod på en gång att vi hade med oss en lillebror till honom! Det var kärlek vid första ögonkastet och han blev så glad! En liten skrynklig bebis som legat så länge i mammas mage hade nu kommit ut, hans lillebror! Farmor och mormor var helt till sig dom med!
Väldigt gravid!
Så svullna fötter
Såhär snygga var vi!
Ont!
En liten Charlie
Utmattade
Lyckliga
Första mötet
Första mötet med kusin Olivia
Charlie och mormor
Puss älskade lillebror
Ett år senare, Charlie fyller ett år och det firas stort! Älskade lilla vän!
Ettåringen!
Liam läser kort
Pappa grattar!
Mamma grattar också!
Att få vara mamma till våra fina killar, det är meningen med livet. Jag älskar er mina små prinsar!
Kramar från mamma
torsdag 7 januari 2016
Mycket har hänt sedan sist!
Hej du som läser!
Som titeln på detta inlägg antyder så har det hänt otroligt mycket sedan senaste inlägget! Då var vi nygifta och inlägget handlade om vår stora Dag! När jag blev fru Hägg. Den dagen kommer alltid leva kvar som en fantastiskt fin och härlig dag som bestod av så otroligt mycket kärlek. Kort därefter fick vi sväva på moln igen, vi väntade en liten lillebror som valde att komma och berika våra liv den 7:e juli 2014. Erik Charlie Sigge! Liams lillebror och vår andra högt älskade son. Livet som tvåbarns mamma helt underbart. DOCK är steget från ett barn till två större en man kan tänka. Allt måste planeras på ett helt annat sätt och helt plötsligt finns det ytterligare en liten individ som har en vilja och som kräver sin uppmärksamhet. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag vissa dagar slitit mitt hår av utmattning och trötthet men att få ha dessa två underbara killar som ger så otroligt mycket kärlek och ljus i våra liv.. det är helt fantastiskt och jag skulle inte byta det mot något i världen!
En stolt storebror ger lillebror en puss
Kärleken mellan dessa två är så fin och varm
Nykläckt liten Charlie och älskade Liam
När jag ringde min syster för att berätta om den glada nyheten, "Du ska bli moster igen" fick även jag en överraskning. Den bästa, jag skulle också få bli moster! Fem dagar innan Charlie föddes kom den finaste lilla tjejen till världen. Karin Olivia. Som jag älskar denna lilla tjej, som om hon vore mitt eget barn. Jag fick även den stora hedrande uppgiften att få bli hennes gudmor vilket för mig är väldigt stort. Att min syster och hennes Fredrik gav mig det förtroendet att få bli gudmor till deras barn, en uppgift som jag tar på största allvar.
Kusinerna endast några dagar gamla, så små!
Mosters lilla stjärna
En annan stor sak som hänt i våra liv är att vi flyttat, vi har äntligen fått boa in oss i vårt fina nya hem i härliga Hökåsen. Jag är uppvuxen här ute och har alltid känt mig trygg här. Den tryggheten vill jag verkligen att mina barn ska få uppleva och därför var valet inte svårt när vi kände att vi ville flytta ifrån stan. Både jag och Per tyckte Hökåsen passade oss bra, med tanke på Liams diabetes vill vi bo där skolan inte är enorm. Med en mindre skola, tror vi iallafall, att personalen kan ha bättre koll på Liam. När både kompisar, i klassen och även andra klasser, och personalen i de andra klasserna känner till Liam och hans diabetes är risken mindre att något allvarligt ska hända. Det är något vi intalar oss! Hur som helst så trivs vi väldigt bra här och är så glada att vi hittade ett hem som passade oss perfekt. Och då till en av de största sakerna som hänt, Liam har börjat skolan! Han går nu i förskoleklass vilket betyder att han går på Hökåsenskolan. Där har jag, min syster, min mamma och min morbror gått! En jättebra skola som verkligen månar om sina elever. Liam trivs jättebra och tycker det är roligt. Dom går i skolan på förmiddagen och sen får han även vara på fritids en stund efter lunch. Eftersom jag är mammaledig får han bara vara där 10 timmar i veckan men när jag börjar jobba blir det längre dagar. Det ser han fram emot! Han är så duktig och vi får höra så mycket fint om vår son. Det värmer en mammas hjärta.
Stora killen kan nu cykla/kicka till skolan, med ryggsäck och allt
Jag kommer börja nytt jobb i februari, innan jobbade jag på sjukhuset men det passade inte alls vår familjesituation så därför kommer jag börja inom Västerås stad. Jag kommer få jobba med äldre igen, något som jag gjort i flera år tidigare men nu kommer jag få prova på hur det är att jobba som sjuksköterska inom äldrevården, det är något jag ser fram emot. Att få se tacksamheten hos en äldre människa när man hjälpt denne på något sätt kan få mig att bli varm i hela kroppen, det kan vara den minsta handling men som gör så mycket för den man hjälper. Att jobba inom vården har idag inte det bästa ryktet. Lönen suger, arbetstiderna suger.. Man är utarbetad, det andra med det tredje. Absolut, jag tycker att vi som jobbar inom vården, för att hjälpa de som behöver någon form av hjälp, verkligen borde värdesättas mer. Vissa dagar hinner vi inte äta lunch, gå på toa eller ens dricka ett glas vatten för att vi inte vill att någon ska behöva lida i onödan. Trots det skulle jag inte vilja jobba med något annat.. Jag kan inte se mig själv göra något annat. Att jobba inom vården är mitt kall, det är där jag hör hemma och det är där jag ska vara!
I somras hyrde vi en stuga utanför Allingsås tillsammans med min mamma, svärmor och svärfar. Supermysigt hade vi det och sen åkte vi även till Liseberg. Ojojoj, Liam fick åka väldigt mycket där och han tyckte det var så roligt!
På Liseberg
Charlie och mormor utanför museum
Älskade unge
Per och Liam flyger drake utanför stugan
Mamma och Liam mys!
Charlie med mormor och farmor
I september var det dags för svärmor att fylla 60 år! Det firade vi stort genom att åka till Rhodos på semester! En helt fantastisk vecka med sol, bad och en massa mys!
Ivriga inför en härlig vecka i solen!
Liam gillade maten på flyget
Förväntansfull farmor och farfar
Helt magiskt vackert
Lycklig
Klart man ska få blombud om man fyller 60!
Min fina familj
Grattis farmor!
Jag, svärmor och svåger
Svägerskan, svärfar och Per
Maten var amazing, som ni kan se!
Jag och Charlie tittar på månen (Duktiga svägerskan som fotat!)
En liten sötnos!
Det finns så många fina bilder som jag vill visa men jag tror jag får ta det en annan dag!!
Kramar från en lycklig Sofia
Som titeln på detta inlägg antyder så har det hänt otroligt mycket sedan senaste inlägget! Då var vi nygifta och inlägget handlade om vår stora Dag! När jag blev fru Hägg. Den dagen kommer alltid leva kvar som en fantastiskt fin och härlig dag som bestod av så otroligt mycket kärlek. Kort därefter fick vi sväva på moln igen, vi väntade en liten lillebror som valde att komma och berika våra liv den 7:e juli 2014. Erik Charlie Sigge! Liams lillebror och vår andra högt älskade son. Livet som tvåbarns mamma helt underbart. DOCK är steget från ett barn till två större en man kan tänka. Allt måste planeras på ett helt annat sätt och helt plötsligt finns det ytterligare en liten individ som har en vilja och som kräver sin uppmärksamhet. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag vissa dagar slitit mitt hår av utmattning och trötthet men att få ha dessa två underbara killar som ger så otroligt mycket kärlek och ljus i våra liv.. det är helt fantastiskt och jag skulle inte byta det mot något i världen!
En stolt storebror ger lillebror en puss
Kärleken mellan dessa två är så fin och varm
Nykläckt liten Charlie och älskade Liam
När jag ringde min syster för att berätta om den glada nyheten, "Du ska bli moster igen" fick även jag en överraskning. Den bästa, jag skulle också få bli moster! Fem dagar innan Charlie föddes kom den finaste lilla tjejen till världen. Karin Olivia. Som jag älskar denna lilla tjej, som om hon vore mitt eget barn. Jag fick även den stora hedrande uppgiften att få bli hennes gudmor vilket för mig är väldigt stort. Att min syster och hennes Fredrik gav mig det förtroendet att få bli gudmor till deras barn, en uppgift som jag tar på största allvar.
Kusinerna endast några dagar gamla, så små!
Mosters lilla stjärnaEn annan stor sak som hänt i våra liv är att vi flyttat, vi har äntligen fått boa in oss i vårt fina nya hem i härliga Hökåsen. Jag är uppvuxen här ute och har alltid känt mig trygg här. Den tryggheten vill jag verkligen att mina barn ska få uppleva och därför var valet inte svårt när vi kände att vi ville flytta ifrån stan. Både jag och Per tyckte Hökåsen passade oss bra, med tanke på Liams diabetes vill vi bo där skolan inte är enorm. Med en mindre skola, tror vi iallafall, att personalen kan ha bättre koll på Liam. När både kompisar, i klassen och även andra klasser, och personalen i de andra klasserna känner till Liam och hans diabetes är risken mindre att något allvarligt ska hända. Det är något vi intalar oss! Hur som helst så trivs vi väldigt bra här och är så glada att vi hittade ett hem som passade oss perfekt. Och då till en av de största sakerna som hänt, Liam har börjat skolan! Han går nu i förskoleklass vilket betyder att han går på Hökåsenskolan. Där har jag, min syster, min mamma och min morbror gått! En jättebra skola som verkligen månar om sina elever. Liam trivs jättebra och tycker det är roligt. Dom går i skolan på förmiddagen och sen får han även vara på fritids en stund efter lunch. Eftersom jag är mammaledig får han bara vara där 10 timmar i veckan men när jag börjar jobba blir det längre dagar. Det ser han fram emot! Han är så duktig och vi får höra så mycket fint om vår son. Det värmer en mammas hjärta.
Stora killen kan nu cykla/kicka till skolan, med ryggsäck och alltJag kommer börja nytt jobb i februari, innan jobbade jag på sjukhuset men det passade inte alls vår familjesituation så därför kommer jag börja inom Västerås stad. Jag kommer få jobba med äldre igen, något som jag gjort i flera år tidigare men nu kommer jag få prova på hur det är att jobba som sjuksköterska inom äldrevården, det är något jag ser fram emot. Att få se tacksamheten hos en äldre människa när man hjälpt denne på något sätt kan få mig att bli varm i hela kroppen, det kan vara den minsta handling men som gör så mycket för den man hjälper. Att jobba inom vården har idag inte det bästa ryktet. Lönen suger, arbetstiderna suger.. Man är utarbetad, det andra med det tredje. Absolut, jag tycker att vi som jobbar inom vården, för att hjälpa de som behöver någon form av hjälp, verkligen borde värdesättas mer. Vissa dagar hinner vi inte äta lunch, gå på toa eller ens dricka ett glas vatten för att vi inte vill att någon ska behöva lida i onödan. Trots det skulle jag inte vilja jobba med något annat.. Jag kan inte se mig själv göra något annat. Att jobba inom vården är mitt kall, det är där jag hör hemma och det är där jag ska vara!
I somras hyrde vi en stuga utanför Allingsås tillsammans med min mamma, svärmor och svärfar. Supermysigt hade vi det och sen åkte vi även till Liseberg. Ojojoj, Liam fick åka väldigt mycket där och han tyckte det var så roligt!
På Liseberg
Charlie och mormor utanför museum Älskade unge
Per och Liam flyger drake utanför stugan
Mamma och Liam mys!
Charlie med mormor och farmor
I september var det dags för svärmor att fylla 60 år! Det firade vi stort genom att åka till Rhodos på semester! En helt fantastisk vecka med sol, bad och en massa mys!
Ivriga inför en härlig vecka i solen!
Liam gillade maten på flyget
Förväntansfull farmor och farfar
Helt magiskt vackert
Lycklig
Klart man ska få blombud om man fyller 60!
Min fina familj
Grattis farmor!
Jag, svärmor och svåger
Svägerskan, svärfar och Per
Maten var amazing, som ni kan se!
Jag och Charlie tittar på månen (Duktiga svägerskan som fotat!)
En liten sötnos!
Det finns så många fina bilder som jag vill visa men jag tror jag får ta det en annan dag!!
Kramar från en lycklig Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)