Magkatarr och jobbiga tankar

Gäsp från sköna soffan! Här sitter jag och slökollar på tv och läser lite bloggar.. Idag har magkatarren gjort sig väldigt påmind:( Det är så stressigt i skolan. I tisdags började vi en ny kurs, Kvantitativ metodteori.. Hmm kunde jag förklara vad det handlar om så hade jag gjort det men jag vet inte ens vad det är:P Det handlar om granskning av artiklar med mera och så ska vi även skriva vårt PM som ligger till grund för vår C-uppsats som vi ska skriva i termin 5. Jag ska skriva uppsatsen tillsammans med en supergullig tjej som heter Linda. Av bara turen så fick vi kontakt och bestämde att vi skulle skriva ihop och det var det bästa som kunde hända. Vi har samma framtidsplaner gällande jobb, vi funkar hur bra som helst tillsammans, vi har kul tillsammans och vi passar bra ihop helt enkelt. Vi är helt överens om vad vi vill skriva om och det känns jättebra! Men kursen i sig då... Fyyy sjutton! Vi hade kursstart i tisdags, på onsdag nästa vecka har vi tenta.. Två dagar innan har vi sista föreläsningen inför tentan.. Jag förståååår verkligen inte hur läraren tänker när dom lägger allt så tätt. Sen har ingenting funkat heller. Schemat har varit fel, läraren har glömt lägga ut anteckningar på internet som vi måste ha till seminariet imorgon.. Det är bara lite av allt som inte funkar. Blir så trött på allt. Läraren säger att vi måste komma väl förberedda till kurs starten men de behöver inte sköta sitt! MDH har brustit så mycket den senaste tiden att man börjar undra vad det är för folk som blir anställda där!

Sen till en annan sak som har med skolan att göra.. Under tre år hinner man ha ganska många kurser, tentor med mera. Det är väldigt mycket under dessa år och när man är klar med en kurs, har tentat klart den så drar man en lättnads suck och lägger den bakom sig.
Nu har skolan kommit på en usel idé. De försöker få igenom att när vi går sista terminen så ska vi få "tenta" på alla kurser vi haft under alla tre år! Hur tänker man då?? Klarar vi det inte så får vi inte vår legitimation. Det är omöjligt att komma ihåg allt man läst under tre år. När man sedan börjar jobba som sjuksköterska på en viss avdelning så kommer man få läsa på om just de sjukdomstillstånd som finns på den avdelningen men jag tror att det är en omöjlighet att komma ihåg allt man läst. För mig är det iaf omöjligt! Tydligen så är det en klass som nu är försöks personer och får göra den här examinationen och om det blir godkänt så är min klass den första som kommer få göra det. MEN sen är det såhär att skolan inte får ändra på vår studieplan hur som helst. De ändrar de grunder vi sökte in på och det får dom tydligen inte göra. Så när dom fått igenom det så ska vi prata med högskoleverket och fråga hur vi ska göra för att vi ska slippa det!

Jaja nog tjatat om skolan!
Nu till ett annat "problem" som jag har. Under julhelgerna var inte Liam speciellt mycket på dagis. Det var stängt, jag hade inget i skolan. Veckan efter nyår var han på dagis två dagar sedan fick han magsjukan och var hemma mer än en vecka. När det var dags att gå till dagis igen så fick jag en sådan jobbig känsla. Jag vill inte behöva lämna bort honom, även om det bara är några timmar. Ju längre bort jag är, i Eskilstuna på föreläsning tex, så känns det jättejobbigt! Jag vill ju vara med min lilla kille hela tiden, inte behöva vara ifrån honom! Per har läst på internet att det tydligen är något biologiskt som händer i mammans kropp när barnet är mellan 2-3 år som gör att man känner såhär! Det är värst på morgonen när vi ska lämna honom på dagis, att behöva gå därifrån och veta att jag inte ska få pussa och hålla om Liam på flera timmar. Det låter kanske som en liten grej men för mig är det något jättestort. Jag önskar att jag kunde vara hemma med honom men samtidigt så trivs han så himla bra på dagis och jag vill och behöver ha en utbildning. Men kunde jag skulle jag vara med min fina son 24/7 och aldrig lämna hans sida.
Den här känslan jag har inom mig har också fått mig att börja tvivla på om jag nånsin kommer känna att det är rätt tid för att ge Liam ett syskon. Då kommer jag ha ännu mindre tid för min plutt och det känns inge bra alls. Redan när Liam var ca ett halvår kände jag mig redo för syskon men nu känns det inte alls så och jag vet inte om den känslan kommer förändras. Självklart vill jag att Liam ska få ett syskon men.. Jaa det är svårt att förklara känslan jag har i kroppen. Sen tänker jag på hur jag kände det när jag var liten. Det skiljer bara 17 månader mellan mig och min underbara lillasyster och jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig åtsidosatt eller något sådant av mina föräldrar. Det har jag aldrig känt! Så jag antar att känslan jag har inte är något ovanligt och kommer gå över men den är otroligt påfrestande och jobbig. Men det är inte dags för syskon just nu, jag ska gå klart skolan först men vi har tänkt att det inte ska vara allt för många år mellan barnen och har tänkt att det blir lagom när jag är klar i skolan. Är det någon som läser bloggen som är i samma situation och som har samma känsla? Vore skönt att få höra vad någon annan tänker om detta.

Nu vaknade min lilla älskling så nu ska jag gå och krypa ner bredvid honom! Jag älskar honom av hela mitt hjärta och han är det finaste jag har. Och pappan hans är inte så tokig han heller. Älskar er båda!

Ojj, det blev ett långt inlägg med många tankar. Hoppas jag inte tråkat ut er men det är frivilligt att läsa:)

Kram från en mamma med jobbig magkatarr!!