Vår lilla familj....: Charlie fyller 1 år!

Lilla plutten Charlie fyllde ett år i somras. Vi valde att ha kalas samma dag. Vädret hade varit sådär innan men vi kunde iallafall sitta ute och fika! Det var mysigt.

Söndagen den 6 juli 2014 var en dag när det var riktigt varmt. Vi var på Lögarängen och badade och jag hade stora problem att ta mig upp ur solstolen, magen var enorm. Magen gungade fram och tillbaka när jag gick och jag försökte bada så gott det gick med Liam. Efter en heldag med sol och bad var kroppen ganska mör, jag var ju väldigt höggravid! Charlie var beräknad den 9 juli men jag trodde absolut att jag skulle gå över tiden då jag gick över en vecka med Liam. Väntan var olidlig, speciellt när Annas lilla Olivia hade kommit, då längtade vi ännu mer! Liam längtade massor efter sin lillebror och tyckte att nu kunde han väl komma. Av en händelse hade vi bestämt att Liam skulle sova över hos sin farmor och farfar. Mamma kom över och hjälpte mig att slinga håret. Hon målade även mina tånaglar, det var svårt att nå ner själv. Hahaha.. Då ringer Liam, tok ledsen och vill komma hem. Som tur är fick vi honom på andra tankar och han valde att sova kvar hos farmor. Mamma och jag satt i köket och pratade samtidigt som jag blev snygg i håret. Jag kände mig trött i nedre delen av ryggen men absolut inget som fick mig att tro att det skulle kunna vara förlossning på gång. Efter fix med hår satte vi oss i soffan, mamma fixade och gjorde skönt på mina fötter, vi hade ansiktsmask och tog hand om oss. Vi hade supermysigt med fix och film med Per. BB väskan var inte packad, med andra barnet blir allt sådant framskjutet.. "Vi hinner, det är inte dags än".. Efter ett tag känner jag att jag måste gå på toa, ursäkta infon men när det är dags att föda trycker bebisen på neråt och det känns som man måste bajsa men utan resultat. Gick ut för att fortsätta kolla på film. Precis när jag ska sätta mig i soffan går vattnet i en ordentlig värk! Jag kastar mig ner på golvet och skriker att vattnet går! Anledningen till varför jag kastade mig ner på golvet var att jag ville inte att soffan skulle bli förstörd! Haha tur man tänker på det väsentliga.. Herregud!
Mamma och Per kastar sig upp ur soffan och försöker hjälpa mig in på toa, det kommer så mycket vatten och jag blir skräckslagen! Jag tror att jag blir så rädd för att värkarna kommer väldigt tätt och gör ooont! Jag sitter på toa medan Per slänger ner det viktiga i väskan och mamma sitter med mig. Jag grinar och säger hela tiden att jag vill inte, jag är inte redo. Då har jag alltså gått och väntat på detta hur länge som helst.
Jag lägger en stor handduk i byxorna, Per står och pratar med förlossningen. Dom vill prata med mig, höra hur jag reagerar på värkarna. Jag som alltid är den som biter ihop gör det även nu, värkarna gör så ont och det kommer ett par i minuten. Men jag "låter" inte så påverkad enligt henne på förlossningen så hon tycker vi kan avvakta. Okej säger jag. När jag lägger på kommer det flera värkar på rad som knappt är hanterbara och mamma och Per säger att nu måste vi in! Med fostervatten rinnandes hela tiden, det var massor, tar vi oss ut i bilen. Mamma kramar om mig och säger att allt kommer gå bra! Innerst inne tror jag att hon var lika paff som mig, att allt gick så snabbt, men hon ville inte oroa mig och ville vara stark för mig! Bilresan från Skjutbanegatan till förlossningen kan ha varit den längsta i mitt liv. Guppigt och snabbt gick det, värkarna fortsatte komma tätt. När vi kommer till förlossningen kan jag knappt stå upp för egen kraft. Efter vad som känns som en evighet kommer det äntligen en barnmorska och öppnar dörren, samma barnmorska som jag pratat med i telefonen. (En kul grej, den barnmorskan jobbade jag tillsammans med på Gryta en sommar när hon jobbade som sjuksköterska). Jag kände igen henne och hon kände igen mig. Jag sa till henne att vi kunde inte vänta hemma och hon sa att vi skulle komma in på undersökning. När jag hade fått tre värkar på en minut förstod hon att det var bråttom och började bli lite stressad, nu skyndade hon på mig in på ett förlossningsrum. Väl där fick jag hoppa upp i sängen på en gång och hon undersökte mig, öppen 5 cm, 5 cm på en timme! Undan gick det. Oj sa både hon, jag och Per! Hon gick ut för att lämna över till en annan barnmorska då hon bara tog emot patienter. Jag höll på och dö! In kommer en ny barnmorska och en undersköterska, småpratar. Jag kan säga att jag inte var delaktig i det småpratet! Jag tror ingen förstod hur när det var. Jag ligger och andas krampaktigt i lustgasen, andas in, andas ut i masken. Fokusera! Jag andades inte alls som man ska i den där masken men där och då struntade jag helt i det! Jag skriker bara att nu kommer han! Oj, jag ska undersöka dig igen men det är inte så längesen du blev undersökt.. Det räcker att hon bara tittar så säger hon Oj, nu kommer bebisen! Whaaaaat??? Jag blir chockad, Per blir om möjligt ännu mer chockad. "Va?? NU?? Är det dags nu?" säger han medan barnmorskan praktiskt taget slänger på sig förkläde och handskar. Nu hade det alltså gått ca 1 timme och en kvart från det att vattnet gick hemma!
Hela min kropp tar i med krafter jag inte visste fanns (med Liam hade jag aldrig några krystvärkar). Kroppen skjuter på men jag håller emot. Det gör ju så förbannat ont!! Och allt går så fort! Med den bästa vid min sida peppar Per mig och när jag vill ge upp och gå hem säger han bara att kör på, snart är det klart! Ca två timmar från det att vattnet gått föds den finaste Charlie klockan 00.44 den 7 juli 2014. Han vägde 3825 gram och var 51 cm. Herregud, det var som att springa ett maratonlopp men jag fick också det finaste priset, en frisk liten kille! Det första han gjorde var att kissa på mig, haha.
Då vi hade fått den sista platsen på förlossningen och det var fullt på BB valde vi "tidig hemgång". Det fanns inte så mycket till val men vi ville ändå hem till Liam. Så vi fick "sova" i ett övernattningsrum på förlossningen för att invänta läkarundersökningen på morgonen. Självklart fick vi in den härliga brickan med fika. Eftervärkarna var inte att leka med, dom var hemska och utan värktabletter var dom nästan i samma styrka som värkarna innan. Men vad gjorde det, jag hade gjort det igen.. Det jag aldrig mer skulle utsätta mig för när Liam var nyfödd och låg på mitt bröst, jag hade gjort det igen och jäklar vad grym jag va! Allt gick bra, amningen kom igång som den skulle och Charlie mådde utmärkt, vi mådde utmärkt alla tre! Nu började vi ringa runt och berätta att lillebror var född. Det var lite roligt för barnmorskan och undersköterskan som förlöste Charlie tyckte jag såg så fräsch ut, solbränd, nyslingad och målade tånaglar! Haha!

Morgonen efter fick vi gå på läkarundersökningen på BB. Allt såg bra ut förutom att man inte fick svar vid hörselundersökningen (något som vi åkt till hörselcentralen för x antal gånger och varit väldigt frustrerande över, men nu äntligen har vi fått ok, Charlie är inte döv). Nu var det dags att åka hem! Mamma mötte upp oss för att följa med hem och hjälpa till med mat och mysa såklart! Vi åkte till svärföräldrarna och hämtade Liam. Liams farmor sa att vi hade en överraskning till honom. Han förstod på en gång att vi hade med oss en lillebror till honom! Det var kärlek vid första ögonkastet och han blev så glad! En liten skrynklig bebis som legat så länge i mammas mage hade nu kommit ut, hans lillebror! Farmor och mormor var helt till sig dom med!