En knöl i bröstet

För ca 4 månader sedan hittade jag en knöl i mitt ena bröst. Jag tänkte inte så mycket mer på det men kunde inte släppa det helt. Jag tänkte att jag skulle vänta och se om den försvann efter att jag haft mens. Mensen kom, den försvann men det gjorde inte knölen. Jag väntar på en mens till tänkte jag. Den kom, försvann men knölen fanns kvar. Efter en massa tankar och ett velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att ta kontakt med bröstenheten, med en massa "tjat" från Per. Missförstå mig inte, tjat är ett så fult ord i detta sammanhang men hittar inte rätt ord just nu och jag är glad att han "tjatade" på mig.

Jag tog mod till mig och skrev ett mejl till dom och berättade hur det låg till. Dagen efter ringer det en sjuksköterska från bröstenheten på lasarettet. Jag får beskriva hur jag upptäckte knölen och så frågar hon några frågor. Hon frågar bland annat: "Har ni någon form av tumörsjukdom i släkten?" Ehh va? Ehh nej jag tror inte det iaf, får jag fram. Efter att vi pratat ett tag och Liam hunnit slå sig i huvudet två gånger så säger hon att dom kommer skicka en kallelse. Då kommer dom bland annat göra en ordentlig undersökning av båda brösten, av alla lymfknutor runt om brösten och i armhålorna. Dom kommer även ta en biopsi på knölen och så kommer dom kolla med ultraljud.

Jag har nu fått tiden och den 23 februari klockan 10.20 har jag fått tid hos en läkare. Samtidigt som det känns skönt att kolla upp det så är det på samma gång en oro i mig. Det är klart att ordet bröstcancer dyker upp i tankarna! Jag har hunnit tänka flera gånger om att tänk om det är cancer, jag är ju bara 23 år! Om det är cancer, hur ser min och min familjs framtid ut? Hur ser Liams framtid ut?

Självklart är jag orolig och rädd, det går inte att komma undan. Förhoppningsvis, och jag ber till högre makter, att det bara är en dum helt ofarlig knöl som bara bestämt sig för att mitt bröst är en mysig "bulle" att bo i. Svaret får vi efter besöket på bröstenheten.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska skriva om det här på bloggen. Är det att utelämna sig själv för mycket? Är det att bli för naken? Vissa tycker nog det men inte jag. Skulle det vara så att det är något farligt så kommer ni ju få veta det ändå och skulle det vara något helt ofarligt så kan ni glädjas med mig efteråt! Jag skriver det inte för att tycka synd om mig själv. Hade jag skrivit dagbok så hade jag skrivit ner det där. Idag är bloggandet som en sorts dagbok och därför känner jag att jag vill skriva ner det. Sen blir jag såklart glad om ni håller en eller två tummar tillsammans med mig och min familj!

Kram!