24 mars 1934 - 16 oktober 2010

I lördags var det en sorgens dag. Min älskade farfar Hasse somnade in efter en tid på sjukhus. För fem veckor sedan blev han inlagd för att gå igenom en operation. Han såg fram emot operationen för att han hoppades att han skulle må bättre efter. Operationen gick bra men det var efteråt som det tillstötte en massa komplikationer. Läget har varit stabilt och kritiskt om vartannat. I lördags orkade han inte kämpa mer. Den 16 oktober kommer alltid vara en sorgens dag men även en lättnadens dag, då slapp farfar kämpa mer. Han slipper nu ha ont och han slipper lida. Vår kära Hasse!

Du såg så fridfull ut där du låg i sängen. Så vacker och helt utan krämpor och bekymmer. Det var fruktansvärt tungt att se farmor, pappa, farbror, farfars bror och syster ta farväl av dig. Även fast vi vet att du är på ett bättre ställe så är det oerhört jobbigt att veta att vi aldrig mer kommer prata med varandra. Vi kommer aldrig mer få höra dig berätta skämt som du alltid gjorde (även när du låg på IVA och var dålig). När man svarade i telefonen.. "Ja det är Johansson här med" hördes det från andra änden. Alltid när man behövde hjälp med något, om det var en kaninbur som behövde lagas eller om man ville ha en loftsäng. Då ringde man till farfar och han fixade på en gång. Det slutade med en väldigt stabil kaninbur och fyra hemmagjorda loftsängar till mig, Anna och våra två kusiner. Du ställde alltid upp, vad det än var. Du var alltid snäll, mot alla. Trodde inget ont om någon.

Jag tror att kroppen är ett skal och själva personen finns i själen. Jag vet inte om du hunnit lämna ditt skal när vi var hos dig men jag vet att du var i rummet. Jag vet också att du är bland oss hela tiden och kommer alltid vara det, mer eller mindre. Du finns här för att se till att vi orkar igenom sorgen, att vi orkar resa på oss och leva vidare.

När jag, Anna och kusinerna sov över hos dig och farmor så var det full rulle hela tiden. Vi busade och hade oss och ni tyckte inte det blev för jobbigt en ända gång.. Inte vad ni sa iaf! På morgonen när vi åt frukost fick vi alltid smaka av din honung. Du bredde på ett rejält lager på våra mackor och vi njöt av varje tugga.

När det var midsommar och vi kom hem till er så hade du gjort en midsommarstång. Vi alla hjälptes åt att klä blommor på den och sedan dansade vi och sjung. Alla somrar vi kom hem och badade i poolen som du byggt, när vi gav fåglarna ost.

Ett år så cyklade jag, Anna, Mathias och Marcus (kusinerna) hem till er. Vi skulle cykla till Rocklunda marknaden tillsammans med er och sedan sova över. Vi vann saker på marknaden och hade en jättemysig kväll. Cykelturen hem var lika mysig.

Ja minnena är många många.. Jag önskar bara att du hade fått stanna kvar hos oss och att vi skulle skapat fler minnen tillsammans. Jag önskar att du hade fått längre tid med Liam, att han hade varit äldre så att ni hade kunnat skapat minnen tillsammans. Nu blev det inte så och det smärtar i mitt hjärta när jag tänker på att du är borta. Men jag kan lova, när Liam blir äldre så kommer jag berätta allt jag minns om dig farfar! Han ska få veta vilken underbar person du var, på alla sätt!

Om kvällarna tänder jag ett ljus för dig, jag ligger i sängen och tittar och hoppas på att det ska fladdra till. Att du ska ge mig ett tecken på att du är hos oss. Jag vågar inte stänga ögonen för att jag är rädd att jag ska missa det. Idag var jag och Liam ute på Gryta ås med farmor och pappa. Vi satt inne och pratade om dig farfar. Då helt plötsligt är det ca 20-25 talgoxar utanför fönstret. Pappa sa att så många har det aldrig varit där förut. Vi tror att det var du som hade kommit till oss. Du och dina fåglar som du alltid matade med ost ute på altanen. Alla tre trodde verkligen att det var du som kom på besök.

Den 5:e november ska vi gå på din begravning. Det känns helt ofattbart. Ibland kommer jag på mig själv när jag sitter och funderar på när jag ska åka och hälsa på dig på sjukhuset. Det kommer ta lång tid innan man förstår att du är borta, om man någonsin gör det.

I fredags, dagen innan du gick bort, så var jag, Anna och Liam och hälsade på dig. Du sov när vi kom så vi satt oss och väntade bredvid din säng. Då ger Liam ifrån sig ett ljud så att du vaknar. När du ser oss så ler du stort! Du blev jätteglad att se oss. Vi var kvar nästan en timme. Du var trött och vi ville inte störa. Vi sa hejdå, krya på dig och vi ses snart! Men någonstans långt inne kände både jag och Anna att det var sista gången. Det syntes i dina ögon att hoppet hade lämnat dig, du hade ont och din andning var häftig. Jag är så otroligt glad att vi åkte till dig och att vi var kvar tills det att du vaknade. Det betydde mycket för oss och jag tror att det var skönt även för dig.

Farfar, vi älskar dig så otroligt mycket och du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och i våra tankar! Du var och kommer alltid att vara den snällaste och bästa farfarn!

Vila i frid<3