Jag blev väckt av min fina familj imorse med sång och paket. Fick jättefina lila sängkläder och mycket kärlek men ändå så känns den här födelsedagen botten. Det känns hemskt att säga det för jag förstår självklart att det är så mycket annat i rullning nu och jag känner själv så men ändå kan jag inte hjälpa att jag tycker lite synd om mig själv. Jag vill inte säga att jag känner mig bortglömd för jag har fått så många grattis av familj och vänner men på nått sätt så känns det ändå lite bortglömt. Jag har mig själv att skylla för jag har själv sagt till alla att vi firar oss alla tre tillsammans när Liam fyller men idag känns det så tomt. Visst skulle vi kunna fira mig i helgen men på fredag är det som sagt begravning för mig fina farfar och det känns väldigt konstigt att ha kalas dagen efter, det går inte ihop alls. Och jag tror inte att någon av oss kommer orka heller.
Jag känner mig självisk som tänker såhär och skäms nästan när jag skriver det men samtidigt så.. jag vet inte.. ville bara skriva av mig lite!
Ingen av mina nära ska ta åt sig och tro att jag lägger över det här på er. Inte alls! Men även fast jag fyller 23, inte jämt eller något så känns det ändå jättetråkigt. Och Per ska veta att det betyder så mycket att han har varit ledig idag. Hade han jobbat så hade dagen varit botten. Jag älskar dig Per och tack för fina sängkläder fast vi inte skulle köpa något. Vi hade bestämt att vi gjorde i ordning hallen istället för att köpa presenter men ändå så fick jag paket. Världens underbaraste sambo! Har även fått en massa pussar av min fina son. Älskar dig min fina Liam<3
Liam ska inte följa med på begravningen. Vi tycker han är för liten. Han ser bara att vi är ledsna allihop men förstår inte varför. Det tycker jag är onödigt att utsätta honom för. När vi var på sjukhuset när farfar var dålig och han såg att vi var ledsna så såg jag på honom att han inte alls förstod varför vi var det och att han blev illa till mods. Därför har vi beslutat att han får vara hemma istället.
Idag när vi träffade prästen så frågade hon om Liam skulle följa med och jag sa då att vi tyckte det var bättre om han fick vara hemma. Att han inte förstår och så. Då kom hon med förslaget att Liam skulle kunna måla en teckning till farfar som jag ska ta med och lägga på kistan. Då brast det för mig. Att Liam aldrig mer ska få träffa sin gammelfarfar, jag förstår inte varför han skulle ryckas ifrån oss så tidigt. Jag började vela och tänkte att jag tagit fel beslut. Kommer jag ångra att Liam inte får följa med? Hade han varit några år äldre och förstod mer så hade jag inte tvekat, då hade det varit självklart att ta med honom men nu när han inte förstår? Jag hoppas att jag tagit rätt beslut att inte ta med honom.
Farfar ville hamna i minneslunden. Det berättade han för farmor dagen innan han skulle in på operationen. Han har aldrig pratat om det tidigare utan sagt att det är långt kvar till den dagen när farmor frågat hur han vill ha det. Undrar om han kände på sig att det inte skulle gå vägen? Stackars farfar, fast han inte visade det så var han säkert jätterädd.
Sitter och lyssnar på "Himlen är oskyldigt blå" och "Härlig är jorden". Dom två låtarna ska vara med på begravningen. Så fina texter. Sitter och grinar nu, vill inte ens tänka på hur det kommer vara på fredag.
Farfar! Kom tillbaka, du saknas oss! Jag älskar dig<3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Du ska inte tänka så Fia det är klart att ni har beslutat vad ni tycker är bäst för Liam Finns inget att ångra sen eftersom det var det ni tyckte var bra Man gör ALDRIG nåt för sina barn som man tycker är dåligt eller hur? Ni går på er känsla helt rätt
SvaraRaderaKram Pia